Slopa LAS; för spänningens skull

Folkpartiet skriver om LAS i dagens brännpunkt. Finns det någon mer diskuterad fråga på Svenska arbetsplatser än LAS? Otaliga gånger har jag diskuterat denna lag med goda vänner, för att efteråt konstatera att diskussionen inte stärkte vänskapsbanden.

Jag minns en eftermiddag, när jag låg hemma och slötittade på TV:n. Talkshowen Oprah upptog etern och ämnet för dagen handlade om folk som fått sparken. Nu till kulturkrocken; Oprah och hennes gäster menade inte att man skulle reagera med ilska, rädsla eller hopplöshet vid uppsägning. Tvärtom, den uppsagda borde först gå hem och ta in vad som har hänt, för att sedan återvända till jobbet och tacka chefen för att han givit dem möjligheten till att påbörja någonting nytt.

Först kändes det lite löjeväckande. Tacka för att bli uppsagd? Mina svenska hjärnsynapser sände ut starka varningssignaler; här var det någonting lurt på gång. Men efter lite reflektion; varför inte?

Inte alltför sällan konstaterar vi att människor är vanedjur som uppskattar trygghet. Må så vara. Det svenska samhället har anammat denna uppfattningen om människan, lite djärvt skulle man kunna påstå att det är just denna föreställningen om människan som är fundamentet till folkhemmet. Vi har skapat lagar, förordningar och turregler som flörtar med denna trygghetsgen. Vi vet vad vi har, och vi ved vad vi ska förbli.

Sällan talas det om de mentala murar som sakta skapas, för varje dag på jobbet läggs ytterliggare en tegelsten till denna mur. Efter 30 år är muren hög, och det är svårt att se över till andra sidan. För att legitimera murbyggandet stiftas lagar som LAS, och en föreställning om att; det är en rättighet att ha ett arbete skapas. Konsekvenserna blir att förvirring uppstår när människor vill riva muren. Försöker ni beröva mig mina rättigheter?

Tillbaka till Oprah. Man skulle alltså tacka chefen. Märkligt eller hur? Poängen var inte att visa personlig tacksamhet mot chefen, utan att för sin egen skull visa att nya kapitel i sitt liv skulle skrivas. Livet byggs på tillfälligheter, och man kan inte räkna med konstanta tillstånd. Istället för att kämpa för något som aldrig kommer tillbaka, skulle man söka nya tillfälligheter som skulle bli en ny milstolpe i det som kallas livet. Genom att bli avskedad öppnades nya möjligheter, den gamla mentala muren raserades och världen låg åter öppen. Det lilla kontoret eller det insuttna fikarummet utjorde inte längre ramarna, nu var fältet öppet för framtiden.

Två skilda perspektiv, vilket tilltalar mest? Långt inne i själen, trots att de flesta inte vill erkänna det, kittlar det lite; nya möjligheter, nya kartor, kanske är det dags att öppna den där restaurangen jag alltid drömt om? För att exemplifiera med populärkultur. Filmen Into The Wild väckte många drömmar hos människor. Kan man göra sådär, bara vandra iväg, bort från det gamla? Den smått naiva unga mannen som lämnar det gamla och vandrar mot det nya. Han byter tryggheten som studierna givit honom mot spänningen av att vandra in i det vilda, det okända. Jag har sett flertalet inlägg på internet om hur härligt det vore att göra som han, att vandra iväg likt Supertramp mot ovissheten och söka nya utmaningar.

Även om förändringar inte behöver vara lika drastiska som Supertramps vildmarksliv, behöver inte ett avsked vara livets ände; utan början på någonting nytt. Lagar som hindrar människors föreställningsvärld från att inse vilka fantastiska möjligheter och vilken otrolig spelplan det finns för att förverkliga dem är att frånta en stor del av det som är människans innersta väsen; hoppet och framtidstron.

Så slopa LAS. Släpp lös kreativiteten. Att de rent praktiska fördelarna överväger för ett sådant ställningstagande är bara plus i kanten. Främst handlar det om att frigöra individens mentala landskap, och riva de murar som hindrar oss från att se världens möjligheter.