För ett ögonblick trampar vi jorden

Hösten andas tungt, mörkret faller sorgset över landet. Vemodet griper tag i människorna, i oss som hastigt befolkar ytan för en stund, vi som stampar jorden. För en stund kan det kännas som en evighet, i ett ögonblick är det över; borta för alltid. Tiden stannar inte, den fortsätter. När allt känns stilla springer tiden, rentav rusar i vansinnig takt iväg; bakom släpas vi, antingen vi vill eller inte.

Ibland frågar vi oss om det var slumpen som satt oss till jorden. Ett klämkäckt svar är att så var det inte, utan det var våra föräldrar. En biologisk förklaring som kan synas acceptabel. Det ger en viss utgångspunkt, nu vet vi hur livet vi äger hade sin början; men den nyfikne frågar varför? Därför att Pappa ville, svarar någon. Jag svarar att jag inte vet. Det finns stunder när jag tror mig veta. Men hastigt kör jag på en betongsugga och färdriktningen möter ett abrupt slut. Målet som var så klart, meningen som hägrade någonstans där framme är nu långt borta. Det enda som finns kvar är vägen.

Varje gång mina tankar möter dessa mentala betongsuggor uppstår förvirring. Hur kunde jag ta så fel? Förstod jag inte att det var fel färdriktning?

Nej jag förstod inte. Jag förstår inte. Det enda jag är medveten om är att vägarna ligger kvar. Programmera om GPS:en och styr mot nästa mål, någon gång når jag destinationen som sökes. Man brukar lite föraktfullt fnysa över den Amerikanska frihetsglorifieringen som ofta symboliseras av en bil på en öppen väg. Inte jag, inte ens ironiskt. Känslan av att vara på väg framåt, från eller till, i flykt eller sökande; föder själen. På öppen väg trivs jag bäst, gärna med ett obestämt mål. Svänga mot det som för stunden verkar bära på sanning och frihet.

Avtrycken vi gör under vår korta stund på jorden är omtvistade. Vi försöker råda och styra andra var de ska svänga eller sätta sina avtryck. Det är många som vill bestämma hur jorden ska trampas av mig. Jag stampar jorden där mina fötter för tillfället ser målet. Mina steg bär alltid på tvivel, oro och vånda; men även nyfikenhet och glädje. Om inte ens mina hjärnceller eller min själ vet vart i världen mina fötter ska styra, hur kan de andra veta? Det är en strid att få trampa stigen dit man vill, det är en kamp att få svänga av dit jag vill.

I Steinbecks “Vredens druvor” färdas romanens karaktärer mot det som för stunden synes vara målet; Kalifornien. Där väntar frukt och arbete, drömmarna hänger i stora klasar framme i Kalifornien. Det som skiljer dem från drömmarna är en väg, en lång väg. Vid en rastplats lämnar den ena karaktären sällskapet som gett sig av tillsammans. Brodern frågar honom; vart ska du ta vägen?

Han ska vandra bort; utmed floden. Han vet inte var, men något säger honom att där finns hans väg. Hans väg är inte längre den till Kalifornien. De andra följer honom inte. Men han går, trampar sin egen stig och lämnar det som nu är de andras väg, inte längre hans. I sinnet vandrar jag med honom, trampar stigen; mitt val. Det inbegriper inte tvång eller fruktan, utan enbart förnimmelsen över att en ny väg behöver trampas; själen viskar att det är dags att trampa nya stigar. Andra följer sin väg i detta korta ögonblick. Tillsammans trampar vi jorden:

men vägvalet ska vara fritt, utan tvång eller välmenande förmaningar. Dessa förmaningar och regler; utformade till att skydda, blir den gråa betongsuggan; som hindrar oss från att trampa stigen.