Så levde de lyckliga i alla sina dagar

Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

Politiserad vetenskap

När vetenskap blir politik, bör man anlägga en viss skepticism. Märk väl; skepticism.

Vetenskap uppnår sällan eller aldrig “konsensus”. Något som oroar är denna okritiska förhållning väldigt många verkar ha till utredningar? Är det månne så att det är just för att FN står bakom IPCC som gör att människor accepterar deras rapporter? Titta på de Svenska offentliga utredningarna (SOU), inte säger de alltid sanningen, utan tvärtom; de blir ofta kritiserade.

Jag är inte en “klimathotet-är-bluff” människa. Utan jag har ett agnostiskt förhållningssätt, då debatten idag är alldeles för politiserad för att kunna bedömas på ett objektivt sätt. Däremot blir jag alltid misstänksam när trender likt denna fyller det politiska rummet; då regleringar alltid är nära förestående. Med en hotbild är det lätt att motivera regleringar, och t.om. få dem att framstå som offensiva och moderna. Nej tack till sådana maktinstrument. Behåll era kritiska ögon!

Slopa LAS; för spänningens skull

Folkpartiet skriver om LAS i dagens brännpunkt. Finns det någon mer diskuterad fråga på Svenska arbetsplatser än LAS? Otaliga gånger har jag diskuterat denna lag med goda vänner, för att efteråt konstatera att diskussionen inte stärkte vänskapsbanden.

Jag minns en eftermiddag, när jag låg hemma och slötittade på TV:n. Talkshowen Oprah upptog etern och ämnet för dagen handlade om folk som fått sparken. Nu till kulturkrocken; Oprah och hennes gäster menade inte att man skulle reagera med ilska, rädsla eller hopplöshet vid uppsägning. Tvärtom, den uppsagda borde först gå hem och ta in vad som har hänt, för att sedan återvända till jobbet och tacka chefen för att han givit dem möjligheten till att påbörja någonting nytt.

Först kändes det lite löjeväckande. Tacka för att bli uppsagd? Mina svenska hjärnsynapser sände ut starka varningssignaler; här var det någonting lurt på gång. Men efter lite reflektion; varför inte?

Inte alltför sällan konstaterar vi att människor är vanedjur som uppskattar trygghet. Må så vara. Det svenska samhället har anammat denna uppfattningen om människan, lite djärvt skulle man kunna påstå att det är just denna föreställningen om människan som är fundamentet till folkhemmet. Vi har skapat lagar, förordningar och turregler som flörtar med denna trygghetsgen. Vi vet vad vi har, och vi ved vad vi ska förbli.

Sällan talas det om de mentala murar som sakta skapas, för varje dag på jobbet läggs ytterliggare en tegelsten till denna mur. Efter 30 år är muren hög, och det är svårt att se över till andra sidan. För att legitimera murbyggandet stiftas lagar som LAS, och en föreställning om att; det är en rättighet att ha ett arbete skapas. Konsekvenserna blir att förvirring uppstår när människor vill riva muren. Försöker ni beröva mig mina rättigheter?

Tillbaka till Oprah. Man skulle alltså tacka chefen. Märkligt eller hur? Poängen var inte att visa personlig tacksamhet mot chefen, utan att för sin egen skull visa att nya kapitel i sitt liv skulle skrivas. Livet byggs på tillfälligheter, och man kan inte räkna med konstanta tillstånd. Istället för att kämpa för något som aldrig kommer tillbaka, skulle man söka nya tillfälligheter som skulle bli en ny milstolpe i det som kallas livet. Genom att bli avskedad öppnades nya möjligheter, den gamla mentala muren raserades och världen låg åter öppen. Det lilla kontoret eller det insuttna fikarummet utjorde inte längre ramarna, nu var fältet öppet för framtiden.

Två skilda perspektiv, vilket tilltalar mest? Långt inne i själen, trots att de flesta inte vill erkänna det, kittlar det lite; nya möjligheter, nya kartor, kanske är det dags att öppna den där restaurangen jag alltid drömt om? För att exemplifiera med populärkultur. Filmen Into The Wild väckte många drömmar hos människor. Kan man göra sådär, bara vandra iväg, bort från det gamla? Den smått naiva unga mannen som lämnar det gamla och vandrar mot det nya. Han byter tryggheten som studierna givit honom mot spänningen av att vandra in i det vilda, det okända. Jag har sett flertalet inlägg på internet om hur härligt det vore att göra som han, att vandra iväg likt Supertramp mot ovissheten och söka nya utmaningar.

Även om förändringar inte behöver vara lika drastiska som Supertramps vildmarksliv, behöver inte ett avsked vara livets ände; utan början på någonting nytt. Lagar som hindrar människors föreställningsvärld från att inse vilka fantastiska möjligheter och vilken otrolig spelplan det finns för att förverkliga dem är att frånta en stor del av det som är människans innersta väsen; hoppet och framtidstron.

Så slopa LAS. Släpp lös kreativiteten. Att de rent praktiska fördelarna överväger för ett sådant ställningstagande är bara plus i kanten. Främst handlar det om att frigöra individens mentala landskap, och riva de murar som hindrar oss från att se världens möjligheter.

Klimatsmart handlingskraft

Miljöhotet diskuteras i SvD; och näringslivet får skäll för att de inte handlar klimatsmart.

Artikelförfattaren gör en relativt självklar poäng; företag kan tjäna pengar på att satsa på miljön. Givetvis är det så.

Inte sällan framförs det att med klimathotet förändras politiken. Vi kan inte längre leva som vi gör, utan nu är det tid för det västerländska samhället att ändra syn på saker och ting. Denna argumentation är oftast inlindad i konsumtionskritik och föga förvånande är lösningen; regleringar!

Klimathotet kommer inte att lösas med regleringar. Klimathotet kommer att lösas av människor.

Många försöker dock utnyttja klimathotet och använda det som regleringsverktyg. Detta är givetvis en motsägelse; reglerade människor skapar inte lösningar. Det är medvetna rationella individer är problemets lösning. Halsbrytande projekt är redan igång; vad sägs om det danska forskarteamet som vill bespruta molnen för att så förhindra problemet?

Staters förslag på regleringar är ineffektiva, och de minst verksamma.

Individers medvetenhet över miljön leder till att fler investerar och uppmuntrar företag till att handla klimatsmart. Konsekvenserna blir en bättre miljö. För tror någon på allvar, att om alla stater skulle upphöra existera imorgon; skulle även de som bryr sig om klimathotet sluta handla klimatsmart? Trodde inte det.

För ett ögonblick trampar vi jorden

Hösten andas tungt, mörkret faller sorgset över landet. Vemodet griper tag i människorna, i oss som hastigt befolkar ytan för en stund, vi som stampar jorden. För en stund kan det kännas som en evighet, i ett ögonblick är det över; borta för alltid. Tiden stannar inte, den fortsätter. När allt känns stilla springer tiden, rentav rusar i vansinnig takt iväg; bakom släpas vi, antingen vi vill eller inte.

Ibland frågar vi oss om det var slumpen som satt oss till jorden. Ett klämkäckt svar är att så var det inte, utan det var våra föräldrar. En biologisk förklaring som kan synas acceptabel. Det ger en viss utgångspunkt, nu vet vi hur livet vi äger hade sin början; men den nyfikne frågar varför? Därför att Pappa ville, svarar någon. Jag svarar att jag inte vet. Det finns stunder när jag tror mig veta. Men hastigt kör jag på en betongsugga och färdriktningen möter ett abrupt slut. Målet som var så klart, meningen som hägrade någonstans där framme är nu långt borta. Det enda som finns kvar är vägen.

Varje gång mina tankar möter dessa mentala betongsuggor uppstår förvirring. Hur kunde jag ta så fel? Förstod jag inte att det var fel färdriktning?

Nej jag förstod inte. Jag förstår inte. Det enda jag är medveten om är att vägarna ligger kvar. Programmera om GPS:en och styr mot nästa mål, någon gång når jag destinationen som sökes. Man brukar lite föraktfullt fnysa över den Amerikanska frihetsglorifieringen som ofta symboliseras av en bil på en öppen väg. Inte jag, inte ens ironiskt. Känslan av att vara på väg framåt, från eller till, i flykt eller sökande; föder själen. På öppen väg trivs jag bäst, gärna med ett obestämt mål. Svänga mot det som för stunden verkar bära på sanning och frihet.

Avtrycken vi gör under vår korta stund på jorden är omtvistade. Vi försöker råda och styra andra var de ska svänga eller sätta sina avtryck. Det är många som vill bestämma hur jorden ska trampas av mig. Jag stampar jorden där mina fötter för tillfället ser målet. Mina steg bär alltid på tvivel, oro och vånda; men även nyfikenhet och glädje. Om inte ens mina hjärnceller eller min själ vet vart i världen mina fötter ska styra, hur kan de andra veta? Det är en strid att få trampa stigen dit man vill, det är en kamp att få svänga av dit jag vill.

I Steinbecks “Vredens druvor” färdas romanens karaktärer mot det som för stunden synes vara målet; Kalifornien. Där väntar frukt och arbete, drömmarna hänger i stora klasar framme i Kalifornien. Det som skiljer dem från drömmarna är en väg, en lång väg. Vid en rastplats lämnar den ena karaktären sällskapet som gett sig av tillsammans. Brodern frågar honom; vart ska du ta vägen?

Han ska vandra bort; utmed floden. Han vet inte var, men något säger honom att där finns hans väg. Hans väg är inte längre den till Kalifornien. De andra följer honom inte. Men han går, trampar sin egen stig och lämnar det som nu är de andras väg, inte längre hans. I sinnet vandrar jag med honom, trampar stigen; mitt val. Det inbegriper inte tvång eller fruktan, utan enbart förnimmelsen över att en ny väg behöver trampas; själen viskar att det är dags att trampa nya stigar. Andra följer sin väg i detta korta ögonblick. Tillsammans trampar vi jorden:

men vägvalet ska vara fritt, utan tvång eller välmenande förmaningar. Dessa förmaningar och regler; utformade till att skydda, blir den gråa betongsuggan; som hindrar oss från att trampa stigen.